knegus

Jag brukar hävda att jag äter allt som av livsmedelsverket klassificeras som människoföda och ännu har jag ej funnit något som motbevisar detta påstående (violgodis är icke föda utan en svagt genmanipulerad krukväxt). För drygt ett år sedan begick jag surströmmingspremiär och jag var väl inte helt övertygad om vad jag egentligen tyckte utan jag lovade att nästa år ge det en andra chans innan jag bestämde mig.

Nästa år är nu, chansen är given och jag har nästan bestämt mig (beslutsångesten ni vet). Det är ju faktiskt väldigt ätbart -- betydligt godare andra gången än den första. Se det som en härlig krydda -- här talar vi verkligen om karaktär! Gott i början och fortsatt ätbart även när man är mätt, men så gott så att man tvingar i sig lite till när det börjar läcka ut ur öronen? Nej, åtminstone inte i år. Men jag återkommer förhoppningsvis nästa år -- tredje gången gillt ni vet.

Likt i fjol var det Röda Ulven som gällde. Huruvida det egentligen var en röd ulv i fårakläder med surströmmingskaraktär vet jag dock inte.

 

En skillnad mot i fjol var att det i år inte mesades med färdigfiléade strömmingar...

 

...utan de små bekymren fick vi själva bena ut. Jag överlät dock med varm hand denna syssla till en något mer rutinerad surströmmingsätare.