knegus

Idag, den 30 september, är det två år sedan farmor gick bort. Jag läser igenom vad jag skrev här på bloggen strax efter att hon gått bort. Det känns som om det var nyss för alla minnen är så klara.

 

Det är dagar som denna som man verkligen slås av hur fort tiden går.

 

Var hon än är nu så kan jag inte annat än undra om där finns lemonad på balkongen. Jag hoppas det.

Det tycks hända med jämna mellanrum och nu var det dags igen. Att jag bara stannar upp och börjar fundera, alltså. På gott och ont.

Under och efter föregående helg hände det mig igen. Vi hade besök, verkligheten knackade på, jag blev berörd, jag funderade mycket och bestämde mig sedan, återigen, ett dygn senare (sittandes i en bilkö på riksväg 23, som om någon nu skulle bry sig om det.)

Vad är det EGENTLIGEN som är viktigt och vad är det EGENTLIGEN jag vill? Varför tror jag hela tiden att dygnet har mer än 24 timmar och att jag kommer att hinna med hur mycket som helst? Det är bara att inse att jag inte hinner med allt det som jag vill, och då gäller det att göra det som ger mig mest. Det finns ingen rationell anledning att ta på sig en massa som enbart kommer att hänga över en  och ge en massa negativ stress.Det är en ynnest att inte hela tiden behövs stressas av allt man borde hunnit med men inte gjort. Jag siktar på det.

 

Vid en annan tidpunkt hade troligen samma aktiviteter enbart varit positiva, men eftersom "nu" inte är en sådan tidpunkt så finns det ingen anledning att ta på sig en massa negativ stress i onödan, må vara att man egentligen tycker det är kul. Eller?

Nej, nu har jag bestämt mig...hoppas jag.

Jag vet inte varför, men det händer att jag får märkliga tankar i mitt huvud. Som idag. På min lott stod att jag skulle laga middagsmaten. Mina, troligen, vaxfyllda öron hörde att vi hade lax hemma. Flera timmar senare, när middagstidpunkten närmade sig och det var dags att på allvar börja tillaga densamma, dök en fiskrök upp i mitt huvud. Lax. Fiskrök. Varmrökt lax. Tusan det är ju gott! Och lite stuvad potatis till det. Kan ju inte bli bättre!

Så fram med röken. Och laxen! Laxen. Laxen... Var kan den tänkas ligga... Hmm...det finns ju ingen lax här hemma. Äsch, fram med lite härlig sej-filé istället och in med den i röken. En chansning, men det smakade ju riktigt gott.

Så nu är enbart frågan varför jag inte kommit på idén att använda den gamla klassiska fiskröken tidigare,,,?

Här står min gamla flamma och gör sitt första arbetspass detta sekel. Och med den äran, dessutom.

 

Vår gamla hund har nu som gammal pensionär blivit anlitad som kattvakt...

Det är lika bra att börja med en gång och förklara för mina yngre läsare vad en fax är - jag är inte helt säker på att alla är bekanta med denna fantastiska uppfinning.

 

Med en fax (apparaten) kan man skicka ett fax (ett papper). Man stoppar ner ett papper i en apparat någonstans och en liten stund senare dyker det meddelande som fanns på det nedstoppade pappret upp som ett fax på ett annat papper dit man valt att medelst telefonlinjen skicka (faxa) sitt meddelande. Allting går fort och när faxen introducerades undrade man hur den normala posten skulle överleva detta hot. Ett fax är ju som en bättre variant av e-mail då det skrives ut automatiskt. Men det visste man inte då, och när sedan e-mailen dök upp försvann lite av vitsen med att faxa saker eftersom det är så kul att manuellt få trycka på knappen för att skriva ut. Gärna flera gånger, för det verkade inte som de första fem klickan tog. Så istället för ett fax sitter individer då med sju kopior av samma meddelande. Faktum är dock att fax-liket fortfarande lever, främst bland diverse myndigheter, men det är en annan femma vi inte ska behandla här.

 

Nåväl, när jag för en sisådär tio år sedan på allvar tog steget ut i arbetslivet blev jag förvånad över att det fanns en fax som fortfarande användes - jag trodde att dessa försvann någon gång i slutet av förra seklet. Nu, runt tio år senare, finns som sagt fortfarande faxen kvar och den till och med används faktiskt fortfarande. Till viss del som mottagare av utdrag från diverse myndigheter vars namn slutar på ransportstyrelsen och katteverket, men främst är det reklam som maskinen får arbeta med. Eller så kallade fax-spam.

 

Och det är ett sådant vi ska behandla här. Med tanke på all dess information är så omfattande så tar vi enbart upp halva faxet här och dessutom tar vi det i delar. Tro mig, det hade blivit för mycket annars. Då kör vi!

 

 

Faxen är verkligen en gudagåva till mänskligheten!

 

 

Så var jag där igen och nallade i tidsoptimistsyltburken. Denna gång blev resultatet att jag nu sitter och läser filosofi - må vara att det är en distanskurs på halvfart. Men det ska ju göras ändå och det tar ju som bekant betydligt mer tid i anspråk när man väl sitter där med en massa övningar än när man planerar att man ska läsa en kurs för att det är skoj. Vi får väl se hur kul det är...

 

Än så länge har jag i princip enbart lärt mig att vi inget vet. Eller som jag, likt en annan Allan Preussen, plitat ner i utkastet till första övningen: Utifrån ett sådant synsätt torde vi egentligen inte kunna veta någonting, men å andra sidan finns det då inte heller något att veta, ty det går inte att veta vad det är vi eventuellt vet då detta inte går att verifiera.

Var jag inte snurrig tidigare lär jag bli det nu...

 

 

Varning! Detta är ett litet försök att kompensera för bristen på hund- och kattinlägg i årets semesterblogg. Jag har nämligen förstått att sådana numera är väldigt populära -- ja närmast moderna -- och då ska jag som den modemedvetna person jag är givetvis inte vara sämre.

 

Det är inte det att jag är paranoid, men folk och andra varelser följer ständigt efter mig och när jag vänder mig om är de som bortblåsta. Men så igår kom jag på två skyldiga gynnare som glatt förföljde mig under kvällsrundan med hunden. Hela tvåkilometersrundan var de med och har nu fått se något som med lite vilja kan kallas tätort. Jag tror fortfarande de befinner sig i något slags chocktillstånd.

 

 

 

Under gårdagen var jag på en trevlig tillställning. Ett bröllop faktiskt. Enligt de intruktioner jag fått så skulle samtliga födointagsartiklar vara av så kallad engångstyp och därmed placeras i lämplig sopsäck efter användandet.

 

När det så var dags för kaffet så visade sig dock denna information inte vara helt med verkligheten överensstämmande. Vis av tidigare erfarenhet där undertecknad vid ett tillfälle, felaktigt skulle det visa sig, envist hävdat att tallrikarna visst var av engångstyp och skulle slängas så vidtog värdparet följande försiktighetsåtgärd: